Vi har i alla fall varandra

Jag är ingen person som går att beskriva. Jag är osynlig.
Jag kan inte förklara mig själv genom mina minnen. Jag tror inte jag har några.
Jag försöker ständigt hetsa mig att ta steget fullt ut. Jag tror att det skulle bli bra.
Jag har insett att mina tankar inte är mina egna, att jag i själva verket är oförmögen att tänka själv.
Tänk aldrig mer än tre år tillbaka i tiden.
För då kan det hända att du avslöjar dig själv.
Att du märker att du förvandlats till en produkt.
Ta ett fem år gammal fotografi och du ska se att masken faller, att du inte längre kan hålla det stela leendet.
Att det är kört.
Du har kört ditt ansikte i botten och inom kort kommer det inte vara något annat än köttslamsor.
Kartan över mumindalen har jag sparad.
Den är full av svarta fläckar.
Men det är inte alls symboler för oupptäckta landområden.
Det är bara vanligt skit som fastnat på vägen.