Människan är ett flockdjur, det märks inte alltid men går du utanför din dörr och ser dig omkring så märker du det snabbt. En tågstation, herrarna i kostym kommer i grupp, de fyra poptjejerna tillsammans, idrottsmänniskorna, de deprimerade, de glada.. Alla går de i flock. De går tillsammans med likasinade, med sin ras. Sen ser man dem, de där som går själva, som inte riktigt känner att de passar in, man ser hur de undviker ögonkontakt, hur de rycker till när de stöter ihop med en annan person. Varför är det så? Varför lever vissa människor i flock och några blir själva?
Jag dömmer ingen, jag gör det ju själv, går i flock. Jag umgås hellre med folk som jag kan prata med och som har samma åsikter som mig, det är naturligt att det blir så. Man vill inte hamna i konflikt med människor och söker sig därför till människor som du kan förstå och som kan förstå dig, ett ställe där du känner att du hör hemma, personer som du passar ihop med. En mörkhyad person är knappast bästa vän med någon som har rasistiska åsikter, en person som är jätte emot armen och det militära har antagligen inte en bästa vän som är med i det militära och anser att krig är nödvändigt. Ni ser vart jag vill komma, man har automatiskt lättare att umgås med människor som man delar åsikter med.
Fast varför ska det vara så? Varför ska det vara så svårt att kunna umgås med någon trots att man inte är lika, trots att man inte kommer från samma kultur, har samma åsikter, har samma levnadsförhållanden. När jag ser på mig själv så vill jag se en person som kan umgås med alla slags människor, sen tänker jag efter.. I alla mina vänner kan jag se likheter gentemot mig, vi har samma humor, förstår varandras tänkande. Sen tänker jag en extra gång och inser att alla mina vänner och bekanta är otroligt olika varandra. Jag har allvarliga vänner, skrattande och tjoande vänner, vänner som jag kan gråta ut hos, vänner som jag kan parta loss med. Alla är de underbara personer och alla har de en speciell plats i mitt liv och mitt hjärta, just därför att de är så olika varandra, att de är så lika men ändå olika mig. Jag älskar dem för precis vad de är inte för deras musiksmak, hur de klär sig, deras religiösa åsikt.. Nej, jag älskar dem för de personer som de är, för hur de lyser upp mina dagar.
Men mest av allt älskar jag dem för att de är så olika mig
Hejdå från en tös som längtar efter 1:a december
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar