Tänkte faktiskt idag vara lite stolt över mig själv. Jag har den senaste tiden varit den bitchigaste och argaste flickvän en människa kan vara men jag har även orsak till det och hela skiten har grundats på Uppsala och Felix nya jobb. Först när jag fick reda på att han fått fast tjänst där blev allt svart och jag ville mest slå ner allt i min omgivning men nu har jag börjat inse det och sakta men säkert så börjar det kännas som att det kommer att funka. Det kommer vissa stunder vara hemskt att bo i Örebro själv när han bara är hemma på helgerna men vi kommer behöva pengarna och han trivs där. När han trivs så bra och känner att han verkligen kan utvecklas där och dessutom får både bättre jobb och lön, vad har då jag för rätt att säga att han inte ska ta jobbet? Jag kan lägga några ord men jag kan inte hindra honom och det har jag aldrig velat även om det har varit hemskt vissa stunder. Så distans är pissigt och tröttsamt, det är frustrerande att bara kunna prata i telefon några minuter varje dag eftersom man går om varandra med jobbtider. Men det går, så länge man pratar med varandra, stöttar varandra och försöker. Ja då går det, jag har otroligt svårt när saker inte blir som jag själv vill ha det eller har planerat det men man kan inte alltid få som man vill så man får försöka anpassa sig och göra det bästa av situationen.
För vad säger man, kärleken övervinner allt
Lyckliga jag, 19 år och världen framför mina fötter.. Ja då kunde inget hindra mig och det kan det inte nu heller!
Hejdå från en tös som snart är påväg till Uppsala
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar