Jag är här och nu

Har ägnat veckan åt att plugga, packa inför flytten och ta hand om sjuk pojkvän så har inte hunnit skänka en sekund åt omvärlden. Är splittrad till max just nu av saker som borde göras och jag vill göra, jag måste plugga och börja packa ner kläder.. Okej mest plugga, baka bröd tänkte jag också göra men saknar mjölk här hemma så det går inte, har inte heller några ägg så det sket sig.. Fast om jag ska orka de närmaste dagarna så måste jag ha mjölk så jag kan få i mig lite kaffe, sen är ju hembakt bröd väldigt gott också.

Har nu även fått reda på varför jag är så trött och virrig plus att koncentrationen ligger i bott, jo det är tydligen biverkningen av medicinhöjningen.. Underbart när medicinen hjälper mot en sak men ger biverkningar så man är som en zombie. Fick även reda på att orfiril inte är något som man rekomenderar till "unga kvinnor" som läkaren så fint uttryckte sig, detta av anledning till att det kan ge stor skada på fostret om man ska skaffa barn. Ahh ibland så älskar jag min epilepsi och mina tabletter, det gör i alla fall att jag får sova om nätterna och slipper byta blöjor i framtiden..

Ähh va tusan, vi flyttar på torsdag, jag klarade omtentan, Felix kommer hem imorgon, Mia och Stefan kommer på fredag och på lördag kommer mamma, Per och vovvarna. Så förutom att jag skulle kunna sova ex antal timmar så är livet riktigt bra nu. Kartonger överallt i hela lägenheten men det är ganska rent i alla fall och besiktningen av lägenheten gick igenom. Känns så himla stort och på riktigt nu, speciellt när man lagt ner större delen av alla ens personliga saker i lådor och dessutom adressändrat. Jaja nu ska jag göra lite nytta istället så får världen ha sitt roliga..

Kom ihåg! Se det bra i alla små ting..

Jag kan inte kontrollera mig

Ibland så är det ganska förvånande hur kroppen reagerar, jag har inte speciellt mycket som ligger och tynger mig, jag har inte heller speciellt mycket att vara stressad över men ändå så är jag så stressad så jag håller på att avlida. Sätter mig ner och funderar över alla saker som sker i mitt liv och inser att jo, det finns en hel del saker som framkallar den här känslan. Känslan av att allt går för fort och att jag inte hinner med allt jag vill. Jag vill umgås med Felix när han är hemma och blir stressad av att jag pluggar och när jag ägnar tiden åt att umgås med honom blir jag stressad för att jag inte pluggar. Snart dags för flytten, tio dagar kvar, och jag får allt mer bråttom att plocka ner alla saker i kartonger och påsar. Samtalet från läkaren som dröjer, känns som en evighet sen jag var och gjorde EEG men det var bara lite mer än en vecka sen så jag kommer nog få gå och vänta lite till, samma sak med tentasvaret.. Kommer dröja ett bra tag innan jag får svar där..
Men ändå, det här är helt vanliga saker som hela tiden finns i en vardag så vad är det som stressar upp mig, som får mig att sova dåligt och drömma drömmar som är så verkliga att jag är helt säker på att det har hänt på riktigt, imorse vaknade jag och trodde jag hade cancer och genomgick en strålbehandling.. Ja livet är bra underligt ibland, man gör så mycket för att passa in och bli den som alla vill men i slutändan så kommer det fram, du är den du är och du är unik. Speciell är vad du är och du är vacker precis som den unika varelse du är..

Jag trodde jag var död men jag andades

Efter gårdagens spinningpass så var jag helt säker på att jag absolut inte skulle kunna gå idag, men ta mig tusan jag kan gå! Lite känns det i benen det ska jag inte hymmla om men det är väl meningen om man inte har tränat på evigeheter. Idag däremot så blir det städ och plugg hela dagen, tänkte köra ett indoor walkning pass men satsar på att bli klar med seminariet istället. Ibland måste man prioritera saker. Har äntligen pratat med FUNKA nu så att jag kan få lite hjälp med studierna, måste bara hitta någon i klassen som kan hjälpa mig med att anteckna under föreläsningar och ska nu även prova på ljudböcker för att se om det går lättare med det istället för vanliga böcker. 

Fick träffa Joanna igår och det var verkligen underbart, har saknat våra tider tillsammans och alla de saker vi gjort tillsammans. Hur kan tiden gå så fort, hur kan det komma sig att man helt plötsligt inte har tid att umgås med de personer som betyder mest för en. Varför ska vi behöva jobba 14 timmars pass sju dagar i veckan och bli utbrända när vi är 21? Ju mer vi jobbar och pluggar desto mer lyckade ser omgivningen oss som, ju mer pengar, fläschigare lägenhet, dyrare kläder.. Ju mer du har av allt desto mer  lyckad är du enligt omvärlden. Varför ska det vara så? Varför måste materia vara ett tecken på lycka?

Jaja jag ska fortsätta grubbla över världens konstiga tankar angående lycka och resten av världens orättvisor medan jag diskar, städar och pluggar.

Hejdå från en lagomt pigg tös som börjar bli trött på mycket

Man kanske skulle bli kock

Sådana här dagar när man får unna sig själv något riktigt gott, ja det är inte ofta man har den möjligheten men idag så har jag faktiskt låtit mig själv få lite extra njutning. Gnocchi med en sås av blåmögelost och till det en härlig sallad. Jag kan lova att även om det ser gott ut så var det sjutusen gånger godare. Det sägs ju att kosten kan påverka hur du mår såväl fysiskt som psykiskt och även att det kan bota sjukdomar, så om jag nu fortsätter ha halva tallriken med sallad till varje måltid så borde det ju hjälpa hjärnan lite grann? Eller är jag helt fel ute?

Ja den här dagen har jag varit riktigt duktig idag och ska fortsätta vara lika duktig imorgon för då är det dags att börja nya kursen och det är bara att hoppas på att det blir bra och att jag kan hänga med. Satt och tittade på schemat och insåg att det var mycket och att det kommer bli stressigt, frågan är hur min hjärna kommer hantera det speciellt med tanke på att det är mycket grupparbeten och gruppseminarium. Visst jag har personligen inget emot att arbeta i grupp men min hjärna verkar avsky stora grupper och gruppredovisningar. Den skriker nej och vill bara stänga av sig, så det blir ett krig, ett krig mellan min egna vilja och min hjärna. Jag vill kunna sitta i en stor grupp och att flera personer pratar samtidigt utan att tappa fokus helt. Det funkar i mindre grupper men att sitta tio pers i ett litet rum där alla pratar samtidigt och man ska försöka tänka det funkar inte och långt mindre när man sitter 43 personer i ett klassrum där alla pratar. Jaja det är bara att hoppas på det bästa och få det att funka. 

Nu ska här diskas och vika tvätt innan det är dags för duschen, kanske blir en tidig kväll idag (också) 

I like to crawl back in to my brain

Det är något speciellt med sjukhus, det är en speciell doft, stämning, kemi och spänning i luften. Ingen vågar riktigt möta någon annans blick i rädsla för att verka nyfiken eller dömmande, men ändå är alla lika, alla har något gemensamt som man inte möter på gatan. Alla är här för att de vad som inte stämmer ibland nervtrådarna, vad som gör att hjärnan inte fungerar som den ska. Man kan se skillnaden på de som inte varit där förut, se hur de reagerar på ljudet från ringklockan vid informationsdisken, hur besvärade de är av damen som smackar när hon andas. Man kan se vilka som varit här förut, tjejen med som kommer och hämtar några tidningar samtidigt som hon bär på EEG-dosan med sladdar fästa på huvudet, där finns mannen som uttråkad sitter och tittar i en trädgårdstidning.

Ibland så är det tydligen bra att inte ha något att göra på dagarna, läkaren ringer kl 11:00 och säger att de har en inställd tid kl halv två, med andra så bara att göra si ordning och sätta sig på bussen för att åka ner till neurologen och göra ett EEG och med tanke på att väntetiden i vanliga fall är ca två månader så känns det ganska bra att jag fick vänta två veckor och om några veckor får svar på vad som ska göras åt problemen som dykt upp. Har även för första gången fått se hur min hjärnkurva ser ut och det är faktiskt riktigt coolt, tänk att man kan se hur ögonen rör sig, hur musklerna rycker till ibland, se hur hjärnan reagerar beroende på hur man andas eller vilket ljus som finns runt en.

Nej nu är det dags för medicin, diska och laga mat så jag kan gå och lägga mig tidigt och är pigg imorgon när det är färd mot vårdcentralen.

Hejdå från sjukhusets VIP-gäst

Så förbannad som jag är nu har jag inte varit på länge, jag har slängt saker i väggarna, sparkat på stock och sten, gått på promenad, diskat och spelat hög musik men ingenting hjälper. Så nu drar jag min gräns! Jag tänker inte någon förnedra mig på det här sättet, jag har de senaste dagarna blivit kallad omogen, barnslig, respektlös, korkad, fått höra att jag inte bryr mig om andra människor, bara ser saker ur mitt eget perspektiv och att jag är trångsynt. Att jag inte vet vad jag pratar om och att jag inte förstår hur det är att möta människor med fördomar om epilepsi.

Allt detta beror enbart på att jag satt och leta efter en hemsida där jag kunde diskutera framtid och föräldraskap med andra personer som har epilepsi. När jag väl hittar en hemsida så visar det sig dock att deras största problem var att de inte kunde arbeta heltid eller ändra medicinen utan att prata med läkaren. När jag då komentera detta så tog det inte lång tid innan folk började klaga..



Om jag nu är så jävla trångsynt och barnslig, varför försöker jag då hitta någon annan att prata med som sitter i samma situation. Folk kan få komma med vilka fördomar de vill, ställa vilka frågor de vill till mig. Men jag tänker fan inte acceptera att någon kallar mig för dessa saker när de inte vet hur mitt liv ser ut, om de inte vet hur mycket problem jag har med medicinen. Nu låter det som jag bara tycker synd om mig själv men det är inte det som är grejen, saken är den att när folk klagar på att där finns fördomar och sedan själv har mycket större och starkare sådana så borde de snarare hålla käften istället för att klaga. Nej nu har jag fått nog av dessa människor och tänker istället strunta i deras jävla ord och inte ägna en sekund åt att ens leta efter människor som sitter i samma position eller har svar på mina frågor.

Hejdå från en flyförbannad tös