Har idag fått en insikt i det här med att det kanske är bra att ha mobilen med sig, de som känner mig vet att jag lätt kan strunta i att ta med mig mobilen, det händer ofta att jag glömmer den hemma eller glömmer ladda den. Men just idag, JUST IDAG, så var det fruktansvärt viktigt att jag hade mobilen i närheten och det hade jag.. Förutom de två korta stunderna när läkaren ringde. Jag har väntat på det där jäkla samtalet hela dagen och jag missar båda, envis som jag är så bestämmer jag mig för att få tag på honom fast han lämnat meddelande om att jag får prata med en annan läkare nästa vecka. Så jag ringer neurologen, kopplas vidare till lasarettets direkttelefon, kopplas till neurologen direkttelefon, får prata med en sköterska som säger att hon ska leta rätt på läkaren och be honom ringa upp. Två timmar senare så ringer han tro det eller ej upp.. Och höjer min dosering! Jaja det är ju det bästa för mig men jäklar vad det känns pissigt när man ser på framtiden och medicinering.
Såhär ligger det till, jag vill ha barn i framtiden det vill jag.. Jag vet till och med namnen.. Men som det ser ut nu, ja då blir det jävligt svårt. För skaffar jag barn inom några år, ja då är det av rent själviska skäl. Jag tänker inte riskera någon annans liv bara för att jag vill bli mamma, jag tänker inte riskera att mitt barn kommer lida av abstinens eller hjärnskador, jag vill inte riskera att jag tappar barnet när jag får ett anfall. Det är nästan lite som att jag måste vara fri från anfall i två år och sedan göra vissa tester innan jag får ta körkort. Jag måste (enligt mig själv) vara fri från anfall ex antal år och sedan vara helt säker på att allt funkar och sen kan jag börja fundera ordentligt. För precis som jag riskerar andra människors liv om jag skulle sätta mig i en bil så riskerar jag någon annans liv om jag bestämmer mig för att skaffa barn nu..
Så irriterande är det, dessutom är jag aptrött på grund av höjningen på orfirilen
Hejdå från en trött och pizzasugen tös
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar