Look at me, I´m..

Jag är halvt död känns det som, trött, orkeslös, ingen hungerkänsla (vilket är jävligt konstigt för att vara mig), skakig och allmänt risig. En hemtenta som ligger och trycker ner mig till bott och sen nu när jag höjt förutom orfiril även lamictal.. Jag brukar inte tycka synd om mig själv men just nu i detta ögonblick så gör jag faktiskt det, och det står jag för!
Kommer inte bli mycket uppdaterat närmaste dagarna med tanke på allt som ska göras och hur pigg  jag är..  Så hejdå för cirka fem dagar nu ska jag duscha..

Se bastasse una canzone

Har nu försökt i två timmar men hur mycket jag än stirrar på dataskärmen och böckerna desto mindre fattar jag, det är som att någon suddat ut en stor del av min hjärna. Jag kan inte fokusera på något mer än allt läkaren sagt, höj medicindosen ännu mer, göra ett eeg-test, får se vad som händer, ring in om det händer något. Just nu så kretsar större delen av mitt liv av att klara av vardagen och alla ändringar i medicinen, att kunna göra det som krävs av mig på praktiken känns helt omöjligt när hjärnan inte fungerar. Humöret svänger konstant och jag kan ena stunden skälla ut någon för ingenting och i nästa stund sitta och gråta, frågan är hur jag ska orka med dessa ändringar igen. Tänker tillbaka och minns alla de gånger jag bråkat med medicinering och vet vilket helvete det kan leda till, det är verkligen ingenting jag har tid med just nu. Jag har skola att sköta, hantera en flytt, jobb.. Det pågår för mycket i mitt liv just nu för att jag ska orka med det men om det är vad som krävs för att jag ska kunna leva ett så normalt liv som möjligt så får jag väl ge mig in i helvetet än en gång. Men trots att jag är trött, bitter och frustrerad så ska jag ta mig igenom det, jag ska klara av det här och satsa allt och lite till för att bli bättre. Ingen ska få tycka synd om mig, ingen ska se mig som svag, jag ska visa världen, mig själv och läkarna att jag kan, att jag kommer klara mig själv!

It smells like..

Jag vet inte riktigt vad det är med hösten men det är något med den som gör att jag blir glad, det är färger, det luktar gott, man kan springa omkring och sparka löv och bara njuta av promenader men idag insåg jag att det var något som var fel och efter en stunds funderande insåg jag vad det var, doften. Har idag åkt till Skövde för att tillbringa min sista vecka på Claesborg och bara det svider ordentligt i hjärtat men det som slog mig idag är att hösten inte luktar likadant i Skövde som i Örebro, fast det finns bara ett ställe där hösten luktar absolut bäst. Fredriksberg, jag är stadstjej men jag kommer alltid ha en liten bit av skogen med mig i hjärtat, att ta promenader i skogen, plocka svamp, kratta ihop stora lövhögar att bada i, känna doften av fuktiga löv och dagg i morgongräset. Jo lite skogstjej har jag minsann kvar i mig trots allt även fast där är stadstjejen som regerar.

Det här med praktiken har verkligen fått mig att ändra uppfattning om livet, jag har lärt mig att uppskatta livet lite mer, att se det ljusa i de svåra stunderna och allt som sker runt mig. De senaste veckorna har jag mått dåligt bara av att tänka på barn men nu så har jag bestämt mig för att ändra uppfattning, jag ska satsa allt för att någon gång kunna bli mamma, att bli fri från mediciner och leva ett helt normalt liv.

Jag ska bli normal en vacker dag, jag ska kunna göra det du kan, en dag ska jag bli som ni..

Kör in nålen bahhh!

Alla dagar är ganska intressanta om man ser det ut rätt perspektiv, idag hade jag en opponering som jag trodde jag skulle bli helsågad på men det gick ta mig tusan bra. Sen går jag och tömmer mig på blod på vårdcentralen, känns topp när sköterskan frågar först vilken medicin jag äter, sen hur det stavas och sist men inte minst att hon inte kände till den och trodde att det var lamictal som skulle kollas upp. Men jag fick i alla fall beröm för att jag hade fina blodådror som var lätta att hitta och ta blod från (något ska man väl vara bra på).
Lägenheten börjar verkligen lika krig och jerusalems förstörelse nu när vi börjat packa ihop alla saker. Det är stökigt och ligger papper överallt, ska försöka städa lite nu innan det är dags att äta lite av pannbiffen och rotfrukterna som Felix gjort, frågan är bara om hans pannbiffar blir lika goda som mina. Tror knappast det för mina är gudomligt goda, inte för att skryta men det är faktiskt en av de maträtter som jag är mest stolt över för det lyckas alltid, jaha nu har jag fått provsmaka och måste faktiskt erkänna att det var sjukt gott och i princip låg i klass med mina. Tillbaka till lägenheten, hur tusan kan det bli såhär stökigt i en liten etta på 22 kvadrat, hur kan det bli så fasanfullt stökigt på fem minuter? Vart kommer alla sakerna ifrån! Vi har redan fyllt tre kartonger och vi har massvis av saker som inte hunnit bliivit nerpackade än och redan tre kartonger! nej jag fattar inte så därför fortsätter jag städa och packa iordning i kaoset innan maten blir serverad.

Hejdå från en jätte hungrig tös

Hej det är jag som är Hitler

Har ni någon gång gjort något som gör att du känner dig som Hitler? Just nu sitter jag och läser andras rapporter och opponera på dem, jag känner mig verkligen som Hitler när jag sitter och markerar i texten, visst jag gör det för att personen ifråga ska kunna se vad som behöver ändras så det är ju för att hjälpa och vara snäll, men det gör inte att jag känner mig mindre elak. Men men en rapport klar så nu är det bara tre kvar. Förstår inte vart all min studielust som jag hade förut har försvunnit, har gått jättebra att plugga fram tills nu men nu så har den försvunnit helt och fullt, jag vill bara gömma mig under täcket och sova bort alla timmar fram till kl 14:30 imorgon för då är det dags för mig och Felix att titta på vår lägenhet för första gången. Finns risk att jag kommer börja gråta när vi går därifrån med tanke på mitt känslomässiga tillstånd. Nej fuck off, nu tänker jag inte fejka skiten längre.. Jag mår kasst, inte bara fysiskt utan jag är psykisk störd för tillfället och

bryter ihop pågrund av vilken serie som helst på tv eller pågrund av att jag läser en bra bok. Allt detta pågrund av denna jävla medicinering, japp just nu har jag en depp och arg period! Så resten av världen kan dra åt *** för nu ska jag sova.

Har iaf en "ny" (mammas begagnade) telefon som inte är det minsta komplicerad eller modern och batteriet funkar så jag är nöjd med den.

Hejdå och go´natt från en trött och bitter tös

Mama I´m coming home

Hemma i Örebro igen, blivit mycket flygande fram och tillbaka mellan Skövde och Örebro på sista tiden och den här resan var minsann ett äventyr.. Eller det kanske inte hände så mycket men har blivit otroligt förvånad över människors beteende. Först och främst på tåget, framför mig sitter en tjej och tittar på film och helt plötsligt ser jag hur mannen på andra sidan gången bredvid mig sitter och verkligen stirrar på på hennes dataskärm i säkert en timme. Hade det varit jag så hade jag blivit jättebesvärad av det, dessutom så anser jag att det är ouppfostrat att stirra, det är iaf vad jag har lärt mig.

Sätter mig sedan på bussen för att upptäcka att busschauffören har hörlurar och håller på att försöka lära sig engelska genom någon talbok vilket gör att han blir så distraherad att han kör fel, finns det ingen regel som säger att busschaufförer inte får använda hörlurar, de får ju iaf inte prata med resande... Jävla dubbelmoral det är..

Börjar även bli förbannat trött på att ha signalfel i huvudet, just nu så är det inte grand mal anfallen som är värst då de kommer så sällan, nu är det snarare biverkningarna av höjningen på medicinen som är jobbig. Jag är nämligen trött konstant, får små frånvaroattacker och tappar bort mig i meningar. Ska antagligen höjda medicineringen ännu mer om några veckor och det vill jag verkligen verkligen inte. Är dock så otroligt lyckligt lottad så jag har en pojkvän som hjälper mig i alla situationer som jag behöver hjälp i. Har även en otroligt underbar far som följer med mig till lasarettet så fort det krävs då jag alltid glömmer något som behöver tas upp eller glömmer något som läkaren säger. Här är en av nackdelarna med att ha epilepsi, det påverkar hjärnan på så många sätt. Inte bara genom att jag får anfall, jag glömmer saker, är förvirrad, blir lätt trött och har svårt att koncentrera mig på flera saker samtidigt. Men annars är jag precis som alla andra. Jag är bara smått störd i huvudet och har ingen koll på läget.

Nu ska här ringar till Felix för nu är Greys slut så nu är jag kontaktbar igen..

Hejdå från en tös som snart ska krypa ner i sängen..

Livet är orättvist så är det bara, vissa människor får otroliga saker men slänger bara iväg chansen medan andra kämpar mer än något annat totalt i onödan för det skiter sig ändå i slutet. Vissa har allt men vägrar uppskatta det sen finns det de som klarar av att uppskatta de där små sakerna i livet.. Nej fan livet suger ibland, om cirka två timmar kommer jag ligga skakande i soffan med illamående och huvudvärk och det hela görs inte bättre av att jag precis har suttit och tittat på Greys vilket alltid får mig att gråta och bli ett känslomässigt vrak men det är fortfarande världens bästa serie ska tilläggas. Jag har rest runt och besök många delar av världen och att se en glad och lycklig kvinna som bor i ett litet plåtskjul som säljer armband på en marknad för att försörja familjen och sedan bara någon timme senare möta en rik bitter affärsman, ja det får en verkligen att fundera på vad som är viktigt här i livet. De senaste dagarna och antagligen dom närmast kommande så har/kommer jag växla mellan total lycka och plötslig sorg, att titta på Greys idag fick mig att; 1, bli förtvivlad över att jag antagligen inte kommer kunna skaffa barn.

            2,  bli otroligt glad över vilken underbar pojkvän och familj jag har.

Med andra ord jag bryter ihop varannan sekund och vill hela tiden småäta morr och usch nu ska jag äta hemmagjorda chips..

Let the people sing

Ihopkrupen under en filt så har jag sakta börjat vakna, kroppen skriker efter sömn men sover jag mer nu så blir det antagligen för mycket av det goda istället. Egentligen är det helt sjukt hur trött kroppen kan bli, hur slutkörd man kan bli efter bara 30 sekunder. Efter att nu haft två dagar ledighet så har jag kunnat slappna av och vila lite extra och då känns det verkligen att sömn är det som jag är i störst behov av. Hur man kan bli så slutkörd både psykiskt och fysiskt i mer än en vecka pågrund utav att kroppen bestämmer sig för att stänga av hjärnan. Egentligen så är epilepsi en jävligt ologisk sjukdom, hjärnan stängs av i cirka 30 sekunder pågrund av stress och sömnbrist, detta leder till att att jag blir obotligt trött och stressad för att jag inte orkar göra alla de saker jag vill och måste göra. Så med andra ord, kroppen stängs av för att jag är trött och stressad vilket leder till att jag blir tröttare och ännu mer stressad. Jävligt ologiskt om ni frågar mig men sen när började kroppen fungera på ett logiskt och sådant sätt att man skulle tycka att det vore helt okej.. Nepp kroppens reaktioner på det som den inte tycker om är rent förjävliga, den får oss att spy, ger oss huvudvärk, smärtor överlag, fula märken.. Så minus 20 poäng till kroppens funktioner..

Trägen vinner?

Har idag fått en insikt i det här med att det kanske är bra att ha mobilen med sig, de som känner mig vet att jag lätt kan strunta i att ta med mig mobilen, det händer ofta att jag glömmer den hemma eller glömmer ladda den. Men just idag, JUST IDAG, så var det fruktansvärt viktigt att jag hade mobilen i närheten och det hade jag.. Förutom de två korta stunderna när läkaren ringde. Jag har väntat på det där jäkla samtalet hela dagen och jag missar båda, envis som jag är så bestämmer jag mig för att få tag på honom fast han lämnat meddelande om att jag får prata med en annan läkare nästa vecka. Så jag ringer neurologen, kopplas vidare till lasarettets direkttelefon, kopplas till neurologen direkttelefon, får prata med en sköterska som säger att hon ska leta rätt på läkaren och be honom ringa upp. Två timmar senare så ringer han tro det eller ej upp.. Och höjer min dosering! Jaja det är ju det bästa för mig men jäklar vad det känns pissigt när man ser på framtiden och medicinering.

Såhär ligger det till, jag vill ha barn i framtiden det vill jag.. Jag vet till och med namnen.. Men som det ser ut nu, ja då blir det jävligt svårt. För skaffar jag barn inom några år, ja då är det av rent själviska skäl. Jag tänker inte riskera någon annans liv bara för att jag vill bli mamma, jag tänker inte riskera att mitt barn kommer lida av abstinens eller hjärnskador, jag vill inte riskera att jag tappar barnet när jag får ett anfall. Det är nästan lite som att jag måste vara fri från anfall i två år och sedan göra vissa tester innan jag får ta körkort. Jag måste (enligt mig själv) vara fri från anfall ex antal år och sedan vara helt säker på att allt funkar och sen kan jag börja fundera ordentligt. För precis som jag riskerar andra människors liv om jag skulle sätta mig i en bil så riskerar jag någon annans liv om jag bestämmer mig för att skaffa barn nu..

 

Så irriterande är det, dessutom är jag aptrött på grund av höjningen på orfirilen

Hejdå från en trött och pizzasugen tös

Kortslutning i kroppen

Ligger i sängen i Skövde och borde plugga men är helt slut i huvudet så pallar inte. Kroppen har inte hämtat sig från helgens kortslutning riktigt än men det är påväg uppåt och imorgon borde jag vara back in the game. Om en månad och 13 dagar så börjar vi stora flytten och det ska bli alldeles fantalastiskt! Kommer kännas konstigt att flytta från den lilla 1:an på 22 kvadrat till en tvåa på 62 kvadrat men det kommer bli topp och jag ser verkligen fram emot det, speciellt med tanke på att vi har fått designa den helt själv. Valt kakel, klinkers, fondväggar och tapeter helt själv.. Jo det kommer bli underbart, men nu ska jag minsann försöka göra klart lite mer på rapporten så kanske jag blir klar någon gång.

Syskon eller exet

Jag kommer alltid på de här otroligt stora frågorna när jag inte har någon att disskutera dem med eller när jag borde göra något annat och nu så är det både och. Med andra ord jag sitter själv och jag borde plugga men med hjälp av tv;n har jag nu fått den stora fråga; vilket är mest förbjudet, att dejta bästa kompisens syskon eller ex? Nu snackar vi om att göra det utan att säga något. Att man dejtar någons syskon kanske inte ses som någon stor grej men det kan faktiskt bli det åtminstone om man inte säger något innan, tänk dig att din bästa polare börjar dejta din lillasyster/lillebror utan att du vet det, skulle du inte bli lite pissed off? Det skulle iaf jag, kan ju bero på att min syster är fem år yngre än mig men ändå. Sen att dejta ett ex, ja det är nästan förbjudet, iaf om det precis tagit slut eller om personen ifråga fortfarande har känslor för sitt ex så här måste man verkligen be om lov.. Nej nu ska jag låta den här frågan bestå och göra något vettigt istället, dags för studierna..

Btw jag har klippt mig

Hejdå världen nu ska jag plugga och sen göra något åt röran av mina saker här

I all min nakenhet

Nu ska jag göra något som verkar vara helt tabu i detta land, jag tänker skryta. Japp det är precis vad jag tänker göra, eller kanske inte direkt skryta, jo till en viss del men även erkänna en del saker. Har klippt av mig håret och rakat bort en stor del av underhåret plus att frisören klämt i en fjäder vilkett ser ut som en skit snygg slinga.. och ja, jag är skit snygg i det! Så är det, jag tycker jag är skit snygg i nya håret även om det kanske inte syns så bra här, har ju faktiskt använt nya häftiga kameran på nya häftiga datorn. Ska även erkänna att jag älskar när folk påpekar att jag är snygg i håret eller säger andra liknande saker. Jag älskar nämligen att stå i centrum, en av mina stora laster men jo jag älskar det. Så härmed erkänner jag Cecilia Venuti att jag tycker att jag faktiskt ser riktigt bra ut även om jag kanske inte är helt perfekt, jag är även en väldigt social person och tycker även att jag lyckas vara snäll och trevlig oftast. Jag är också riktigt duktig på att skriva texter och poesi men det är dock få som får läsa det jag skriver eftersom det är väldigt privat oftast. Jag är snål som få men kan impulsshoppa som bara den och sen inse att det var dumt. Jag tycker även att jag lyckats otroligt bra här i livet och det är något man ska få tycka, man ska kunna säga att man är bra, att man är snygg och duktig på saker, SÅ DET SÅ! Så nu ska jag, osminkad och iklädd en alldeles för stor t-shirt som luktar underbart, med andra ord Felix, krypa ner under täcket och sova riktigt gott så jag orkar köra ett 8-23 pass på praktiken där killarna faktiskt verkar tycka om och acceptera mig.

Och alla ni människor där ute, ta er en stund och sätt er ner och skryt lite, om så bara att du tänker lite för dig själv. För du är bra, du är faktiskt bäst, du är unik och det finns bara en som du. Ingen kan bli lika bra som du, för ingen kan göra allt identiskt lika som du gör.

DU ÄR PERFEKT SOM DU ÄR!!

Godnatt alla där ute från en lycklig och fin tös